I'm alive ;-)

Sista mars flyttade jag ut ur min lägenhet. Sålde den till mina grannars dotter som ska riva en vägg och göra lägenheten större. Grymt bra, hade den varit större än 22 kvadrat hade jag gärna bott kvar.. Men på fredag börjar nästa era. I två år har jag slitit hårt, jobbat, kämpat och sparat pengar... Och nu blir det en "riktig" lägenhet. En tvåa, fantastiskt fin och både Kalle och jag vart kära vid första anblicken. På fredag hämtar vi som sagt nyckeln, för tillfället bor jag hos Kalle i Bålsta. 

I påskas åkte vi söderut. En natt på Hooks herrgård med spa, ett bröllop i Bjuv, ett träningspass med Mayhem i kärnanparken och en lunch med Brandis. Vi gick även en promenad genom stan, landborgspromenaden, strandpromenaden och tågaborg, samt att vi åt middag på sillen och makrillen.

Älskar Helsingborg :) 





Bloggen

En del av mig känner mig så tråkig, en del bara lycklig. På senare tid har min blogg rasat sönder.. Den har för mig i så många år varit en plats för tankar, känslor, bekräftelse och frihet. Jag har skrivit av mig när jag varit besviken, diskuterat med mig själv när jag jag varit oförstående, lagt upp bilder på saker som jag vill komma ihåg för alltid och jag har skrivit ner saker som gör mig glad. Texter och konversationer som jag när som helst i resten av mitt liv kan ta fram och läsa när jag behöver hjälp att få upp humöret.

Min blogg har alltid varit min egen värld. Den står öppen för hela världen och människor brukar vara duktiga på att berätta att om det en gång lagts ut på internet så finns det alltid kvar. Det stör mig inte, Det gör mig bara lugn och glad. Jag skäms inte för något jag skrivit och jag ångrar ingen bild jag har lagt upp. (Ta inte livet så allvarligt, du kommer aldrig levande ur det) Jag är lycklig över min blogg helt enkelt.

En av mina största rädslor är att hamna i ett destruktivt förhållande, och att bli styrd av min partner. Det är något som har påverkat mina relationer, även min och Kalles. Jag har varit svår att dejta, gått in i min egen värld, skrivit olämpliga saker på min blogg vid fel tillfällen, pratat om mina ex på första dejten, och ibland lite bångstyrigt gjort kanske tvärtom mot vad som väntats av mig. Och allting har grundat sig i min rädsla att det ska komma någon som skulle börja bestämma över mig. Så jag har försökt bevisa att "såhär är jag, Take it or leave it" och kört mitt eget race. 

Ingen normal kille kan uppskatta den här bloggen om han nu är tillsammans med mig, och jag har alltid fått höra att jag borde stänga den. För min skull, för killens skull, för jobbets skull, för mammas, satans eller femenisternas skull eller vad vet jag. Men då blir jag ju tvärtom. Bloggar ännu oftare, ännu flera bilder, ännu grövre skämt och ännu mer av allt. -Ingen ska komma och säga att min blogg inte är bra för mig. 


Men så kom Kalle. Den där jäkla Kalle som förstört min blogg, men Inte genom att säga att jag inte borde blogga utan genom att ge mig en bok i hur man tar bättre bilder med sin smartphone till sociala medier, genom att säga att han är stolt över texterna jag skriver på min blogg, genom att ge mig all bekräftelse jag behöver varje dag och framförallt genom att vara den där personen som jag kan prata med allt om. Han är helt enkelt den första som inte försöker förändra mig. (Trots att jag skämmer ut honom rejält varje vecka, hehe) 

Jag behöver inte längre en blogg för att prata om mina känslor, dels för att ingen längre gör mig illa, och dels för att Kalles soffa har blivit min bloggportal. Så behovet är inte lika starkt, och jag känner mig dum mot all som följt min blogg så länge, för att jag inte längre är så rolig... 

Men min blogg blir kvar, lite mindre uppdatering, lite färre läsare, men ändå samma innerst inne.


Maktlöshet

Den där känslan av maktlöshet som är så befriande och skräckinjagande på samma gång. När man tappar kontrollen över hästen, bilen eller rullskidorna och vet att det här går åt helvete, det enda jag kan göra nu är att ta det lugnt och landa mjukt, Eller sitta still tills den/det har lugnat sig. 

Kalle kraschade idag när han kitesurfade, och det hade väl inte varit någon fara egentligen. Min kille är hård som sten både fysiskt och psykiskt, men vattnet var så grunt och han landade med hela kroppsvikten på några koraller/korallstenar att han skar upp foten.

Jag tyckte att det kändes lite trist såklart att han skulle åka på semester en vecka, men eftersom jag inte kunde ta ledigt så tyckte jag också att det var bra. Ganska mysigt att få längta lite efter varandra och hinna sakna.. Men idag på eftermiddagen när jag får ett sms att han är på ett sjukhus i Egypten för att sys, så kändes det inte längre som lite mysig. Här sitter jag, 6 timmars flygresa bort och kan inte göra någonting. Min kille kan inte gå på foten och har inga kryckor, och där sitter han ensam på ett lägenhetskomplex medan jag sitter här i Stockholm och känner mig maktlös.


På tisdag kommer han hem igen, då ska jag krama om och klänga på honom hela natten..  Och jag tror bestämt att jag hellre skolkar från jobbet än att släpper iväg honom på extremsportsresor själv igen ;-)



Luuuv

Upp över öronen kär i Kalle med kollen alltså. Har aldrig i mitt liv tänk att det finns män på jorden som är som honom. 

I tisdags drog han till Egypten på semester med kitesurfning, och här sitter jag i min bil med fjärilar i magen och längtar tills tisdagkväll när jag får hämta honom på Arlanda igen ❤️





Sjuk

Har varit dålig i en vecka nu och inte tränat eller orkat gjort någonting. Idag har jag varit hemma från jobbet och det händer inte särskilt ofta, så dåligt samvete brottas med en släng av rastlöshet stunderna jag mår bättre. Jag har dock sovit hela nätter samt två extra sovturer per dag i fem dagar nu, så sådär skitpigg kan jag inte kalla mig.

Ska sova nu och försöka jobba på imorgon :) 




Säljaren inom mig

Hur man påpekar sin partners tidsoptimism på ett trevligt sätt:

(Kalle kommer innanför dörren)

Ammi: Men älskling! Vad Gullig du är som så gärna ville hitta en present till mig! 

Kalle: Eh, Va? 

Ammi: Ja? Du har väl letat en present till mig? Varför skulle du Annars vara en halvtimme sen till maten? :)




But first let me take a selfie!




Trött tjej

kl 16 en söndag:

Ammi: Jag ska vila någon timme nu.

Ammi: Sen packa i ordning för jobbet imorgon.

Ammi: Sen ska jag gå och lägga mig. 

Det är insidan som räknas

 
 
Kalle har en son som är 17 år och idag åkte han med mig hem från stan. Vi satt i bilen och pratade lite och jag frågade lite om hur det kändes när Kalle träffade mig. Jag har haft en enorm rädsla för att inte duga. Att vara i vägen, ändra för mycket i hemmet, laga maten på ett annorlunda sätt än dom är vana vid, att helt enkelt komma och ändra på deras vardag. Det har aldrig varit något problem överhuvudtaget, G är en superfin kille, smart, lugn och artig och har tillika en flickvän som är så rar man kan bli. Men idag berättade han att han verkligen inte trodde att det skulle hålla längre än typ en mänad av flera anledningar, bland annat att vi är så himla olika..
 
Och det är ju sant, till en viss del. Kalle är lugn, trygg, omhändertagande, diciplinerad, eftertänksam, duktig på matte,fysik och teknik, älskar snabba bilar, sköna pikétröjor, och tänker väldigt logiskt och vetenskapligt.
 
Jag är hetsig, virrig, självcentrerad (men också väldigt omtänksam), tar saker som dom kommer, talar först och tänker sen, kan knappt räkna 15+7 i huvudet, förstår inte fysik eller teknik, gillar katter och hästar, har åsikter om allt och allas kläder och stilar, och går mest bara på känslor i allt jag säger och gör.
 
Men. Hur olika vi än kan verka utår, så är det likheterna som gör att vi mår så himla bra ihop. Och man behöver inte ha samma styrkor, likadana jobb eller identiska personligheter för att trivas ihop, snarare tvärtom. (Jag har dejtat säljare tex, och shit, flera gånger har jag tröttnat redan på första dejten när jag insett att jag inte får avsluta meningarna för att vi pratat i munnen på varandra)
 
Däremot så är våra värderingar nästintill identiska. Vi har samma politiska åsikter, ser med samma ögon på miljötänk, ochi älskar att resa och hitta en perfekt balans mellan aktiviteter och slappa stunder i solen. Vi vill ha en katt som ska vara stor och långhårig, vi drömmer om att (jag) ska köra en maserati, vi tycker att hemmet ska inredas i naturmaterieal och dova färger och vi är öppna för att prova nya saker.
 
Vi älskar att äta korvstroganoff till vadagsmat och tar gärna ett glas rödvin till en bit närproducerad oxflié på fredagen och vi anser båda två att träningen är väldigt viktig, och då främst gymmet. Vi klär oss gärna i Boss och 90% av dusch/bad produkterna kommer ifrån Lush, Kvalitet är viktigare än kvantitet.
 
Ingen av oss är intresserad av att klaga på att man hamnat i ett dåligt fack eller blivit orättvist behandlad utan väljer istället att placera oss rätt fack, alternativt glömma det som hänt. Vi är inte så ofta intresserade av att springa på krogar och dricka oss berusade utan checkar hellre in på spa och disskuterar vad vår framtida katt ska heta eller vart nästa resemål ska bli, och vi är väldigt lojala och jobbar hårt för att komma dit vi vill.

Det är svårt att vara en hårt arbetande människa och vara tillsammans med någon utan mål, det är svårt att bli kär i någon som sjukskriver sig för minsta örkylning när man själv inte haft en sjukdag på flera år och det är svårt att vara sig själv till 100% när den andra personen har helt olika åsikter vad gäller ex politik. 
 
Så ja. Utåtsett är vi så olika man kan bli, Men på insidan är vi så himla lika. Vi bråkar aldrig, tjaffsar aldrig och är aldrig sura på varandra. Jag är inte intresserad av en sån relation, och inte Kalle heller. Och det gör mig lycklig :)
 
 
 
 

Mina bästa


Om bara några dagar ska jag få presentera dom två killar jag älskar mest på jorden för varandra.... Båda verkar gilla motorer, så dom kommer nog bra överens... 





Från och med nu





Jag blir aldrig samma som förut, 
Från och med då, 
Från och med du.


Blank space




De dagarna..

Det är dem där dagarna..

Dagarna när man vaknar på morgonen och man har ett brännsår på hakan av ett frentetiskt skrubbande av rädslan att känna sig ful. 

Dagarna då man har rakat sig under armarna, applicerat bästa deon och tagit en nytvättad skjorta och ändå luktar svett före klockan 10.00 på förmiddagen.

Dagarna då det är så blåsigt ute att man, en kort stund, med avund sneglar mot en tiggare för att "han sitter iallafall i lä.." När man letar gatan upp och ner efter en sällsynt parkeringsautomat..

Dagarna som köparens bankkontakt ringer och jävlas om en ny värdering av lägenheten, fyra dagar efter skrivet kontrakt. 

Dagarna som inte bara vänster knä gör ont, utan även höger. Och höger knä känns inte lite obekvämt, höger knä vill sådär två gånger om dagen göra så ont att man måste kippa efter andan.

Dagarna som man spenderar tid, pengar och en massa jävla engagemang och frusna fingrar för att komma till en kund, som inte är på plats.

Dagarna som energin är slut, och att bara micra en tallrik spagetti och köttfärssås känns som ett för ansträngande projekt. 

Dagarna då håret ser fett ut trots att det är fräscht, bh-n skaver trots att den är ny och var skön i butiken, benen ser tjocka ut trots att det är storlek 26 på jeansen och ändå inte är allt för tighta, dagarna då kunderna vägrar svara på mail, avbokar möten, ignorerar samtal och skiter totalt i en när man smsar, dagarna då man inser att en sjukskrivning för stress en vecka hade gett mig mer betalt, dagar då man har fått sår från att ha plockat ögonbrynen(!!?), när läpparna är torra och får en att se sjuk ut, och när ingenting verkar kännas bra.


Det är dagar som dem, som man får bita ihop, ta ett bad, krama sin käresta i minst 15 sekunder, äta en semla, ringa sin favoritkund, googla sötakattungar, mata haren i byn med tacobröd, göra en hårinpackning, tända ljus, och tänka att imorgon..

Imorgon blir det inte en sån dag.




Svartklubben

På allahjärtansdag bjöd jag Kalle på en överraskningsdejt.. Jag hade bokat bord på Svartklubben som är en restaurang på söder där ägaren och all personal är blinda eller synskadade. Först fick vi en fördrink i baren direkt där man kommer in, för att sedan gå in två och två i en sluss där det blir svart. Sedan ledde en man som hette Raul in oss till själva restaurangen. Där inne ser du inte ett dugg, det är så svart som det kan bli, och vi serverades en trerätters middag utan att veta vad vi egentligen åt. Vissa åt med fingrarna, vissa tappade besticken, och vissa spillde säkert ner sig.. Men vi satt och chansade på vad vi åt, och insåg att synen gör mycket mer än man tror. Jag tyckte att en tugga påminde om kyckling, men var säker på att allt annat var nått långkok på någon biff eller liknande. Det visade sig att vi hade ätit fasan, ripa och fläsk... Ha ha

Tyvärr vart Kalle dålig av maten, så det var ju lite olyckligt och drog ner betyget lite, men i övrigt var det mysig musikunderhållning, bra mat och jättetrevlig service. Och framförallt intressant att få sätta sig in andras livssituationer. Man blir väldigt handlingsförlamad :)


Bild från middagen: ha ha




Förhöjd förankringspunkt

Kalle: Jag vill ha den lampan i lägenheten

Ammi: Glöm det, kommer aldrig hända, ingen chans.

Kalle: Men varför? Den är ju skitsnygg!

Ammi: Den är för dyr.

Kalle: Vi har ju köpt lägenheten för 2,6 miljoner, vad spelar 30 000 till för roll?





Ammi

Min profilbild

Ammi

RSS 0.91

Powered by BlogSoft
Real Time Analytics