Bloggen

En del av mig känner mig så tråkig, en del bara lycklig. På senare tid har min blogg rasat sönder.. Den har för mig i så många år varit en plats för tankar, känslor, bekräftelse och frihet. Jag har skrivit av mig när jag varit besviken, diskuterat med mig själv när jag jag varit oförstående, lagt upp bilder på saker som jag vill komma ihåg för alltid och jag har skrivit ner saker som gör mig glad. Texter och konversationer som jag när som helst i resten av mitt liv kan ta fram och läsa när jag behöver hjälp att få upp humöret.

Min blogg har alltid varit min egen värld. Den står öppen för hela världen och människor brukar vara duktiga på att berätta att om det en gång lagts ut på internet så finns det alltid kvar. Det stör mig inte, Det gör mig bara lugn och glad. Jag skäms inte för något jag skrivit och jag ångrar ingen bild jag har lagt upp. (Ta inte livet så allvarligt, du kommer aldrig levande ur det) Jag är lycklig över min blogg helt enkelt.

En av mina största rädslor är att hamna i ett destruktivt förhållande, och att bli styrd av min partner. Det är något som har påverkat mina relationer, även min och Kalles. Jag har varit svår att dejta, gått in i min egen värld, skrivit olämpliga saker på min blogg vid fel tillfällen, pratat om mina ex på första dejten, och ibland lite bångstyrigt gjort kanske tvärtom mot vad som väntats av mig. Och allting har grundat sig i min rädsla att det ska komma någon som skulle börja bestämma över mig. Så jag har försökt bevisa att "såhär är jag, Take it or leave it" och kört mitt eget race. 

Ingen normal kille kan uppskatta den här bloggen om han nu är tillsammans med mig, och jag har alltid fått höra att jag borde stänga den. För min skull, för killens skull, för jobbets skull, för mammas, satans eller femenisternas skull eller vad vet jag. Men då blir jag ju tvärtom. Bloggar ännu oftare, ännu flera bilder, ännu grövre skämt och ännu mer av allt. -Ingen ska komma och säga att min blogg inte är bra för mig. 


Men så kom Kalle. Den där jäkla Kalle som förstört min blogg, men Inte genom att säga att jag inte borde blogga utan genom att ge mig en bok i hur man tar bättre bilder med sin smartphone till sociala medier, genom att säga att han är stolt över texterna jag skriver på min blogg, genom att ge mig all bekräftelse jag behöver varje dag och framförallt genom att vara den där personen som jag kan prata med allt om. Han är helt enkelt den första som inte försöker förändra mig. (Trots att jag skämmer ut honom rejält varje vecka, hehe) 

Jag behöver inte längre en blogg för att prata om mina känslor, dels för att ingen längre gör mig illa, och dels för att Kalles soffa har blivit min bloggportal. Så behovet är inte lika starkt, och jag känner mig dum mot all som följt min blogg så länge, för att jag inte längre är så rolig... 

Men min blogg blir kvar, lite mindre uppdatering, lite färre läsare, men ändå samma innerst inne.

Maktlöshet

Den där känslan av maktlöshet som är så befriande och skräckinjagande på samma gång. När man tappar kontrollen över hästen, bilen eller rullskidorna och vet att det här går åt helvete, det enda jag kan göra nu är att ta det lugnt och landa mjukt, Eller sitta still tills den/det har lugnat sig. 

Kalle kraschade idag när han kitesurfade, och det hade väl inte varit någon fara egentligen. Min kille är hård som sten både fysiskt och psykiskt, men vattnet var så grunt och han landade med hela kroppsvikten på några koraller/korallstenar att han skar upp foten.

Jag tyckte att det kändes lite trist såklart att han skulle åka på semester en vecka, men eftersom jag inte kunde ta ledigt så tyckte jag också att det var bra. Ganska mysigt att få längta lite efter varandra och hinna sakna.. Men idag på eftermiddagen när jag får ett sms att han är på ett sjukhus i Egypten för att sys, så kändes det inte längre som lite mysig. Här sitter jag, 6 timmars flygresa bort och kan inte göra någonting. Min kille kan inte gå på foten och har inga kryckor, och där sitter han ensam på ett lägenhetskomplex medan jag sitter här i Stockholm och känner mig maktlös.


På tisdag kommer han hem igen, då ska jag krama om och klänga på honom hela natten..  Och jag tror bestämt att jag hellre skolkar från jobbet än att släpper iväg honom på extremsportsresor själv igen ;-)


Luuuv

Upp över öronen kär i Kalle med kollen alltså. Har aldrig i mitt liv tänk att det finns män på jorden som är som honom. 

I tisdags drog han till Egypten på semester med kitesurfning, och här sitter jag i min bil med fjärilar i magen och längtar tills tisdagkväll när jag får hämta honom på Arlanda igen ❤️




Visa fler inlägg